Liloh

Känns som om jag aldrig kommer över det här.. Är ledsen hela
tiden o när jag är ensam äter jag inte.. Har väl alltid varit så men
inte på det här sättet. Det är typ som om jag tvingar mig själv från
att inte äta.. Är inte heller sugen på chips, godis cola eller nåt annat!!

Får tvinga i mig nåt varje dag. Idag åkte Emmi hem till Norrköping och
jag är tillbaka på ruta ett. Känns på nåt sett som om hela världen har
gått under och att man går upp varje dag och "lever sitt liv". Men att
jag ändå inte gör det. Att jag ser dagarna gå men fattar inte vad som
händer.. Vill vakna upp från drömmen.. Men jag måste fatta att jag lever
i den. Ska jag vara helt ärlig så är mina händer uppskurna..

men på nåt sätt fattar jag inte varför. Vet inte varför och vet inte vad
jag gjorde.. Vill ju inte dö, eller det ville jag ju då. Det har ju hänt förut
men då tog jag det inte så allvarligt.. Men den här gången var jag extremt
full.. Visste att jag hade gjort nåt o jag visste att jag skulle ångra mig så
mycket dagen därpå.. Jag gick ner till källaren där jag visste att ingen
skulle hitta mig, hade tagit båda mina rakhyvlar. Tog den nyaste och
körde den fram o tillbaka. Minns att jag tog i rejält, allt jag orkade..

gjorde det på båda handlederna tills jag inte orkade av smärtan.
såg då inget hud bara blod. Var bara så inställd på att jag ville se
en pöl blod nere vid mina fötter.. Vet hur allvarligt det låter.. Och
vet hur fel allt är. Men det är annorlunda att ha den där känslan,
och att göra det. Försöker nu kämpa med mig själv och få mig på
bättre väg.. Vet ju själv att jag mår dåligt. Mina vänner hjälper mig
så gott dom kan o jag skulle aldrig klara mig utan dom. Älskar dom
mest av allt!! Skönt att veta att man alltid har nån där. Men det tar
endå inte bort den hemska känslan o smärta jag känner.. Vet att jag
kommer klara mig ur det här. Kommer bara att ta lite tid..




Tack till mina vänner som stöttar mig nu när jag har det jobbigt