sanningen
Ibland har man en hemlighet. Man känner sig dålig och man skäms.
Man vet att man har gjort fel. Man vågar inte tala om det. Man vill inte
att andra ska veta hur misslyckad man är. Men så kommer sanningen
till slut fram... Men istället omfamnas jag av min familj som visar att de
stöttar mig och att de kommer stötta mig hela vägen. De ser inte ner på
mig på det som är, utan de accepterar det som har hänt och försöker
sätta sig in i min sitvation. Pappa hämtar mig och bjuder mig på
resturang och vi småpratar lite om det. På ett sätt var det skönt att
det kom fram men på ett annat sätt skäms jag så otroligt mycket.
Det är jag själv som har orsakat det. Efter det så skjutsar pappa hem mig.
Dit jag alltid är välkommen. Mamma kramar om mig och hon tar med mig
o Joppe till affären. Vi får välja precis vad vi vill ha att äta. Sen tar Jonathan
fram en Harry Potter film och vi slappar i soffan med en massa snacks filtar
och kuddar. Senare på kvällen blir det familje mys med "så ska det låta",
"va fan är mitt band",och en massa filmer. Det var verkligen vad jag
behövde idag. Skönt att veta att jag fortfarande är en i familjenfast jag
har flyttat hemifrån. Och att jag fortfarande har en egen säng här borta.
Ibland undrar jag var tiden har gått.. Hur flyttade jag hemifrån.. när var och
hur? Hur har nästan tre år kunnat gå så otroligt fort. och var jag egentligen
mogen.. Troligen inte. Flyttade 11 mil härifrån till ett ny stad och ett nytt liv
utanför stan. Mycket hann hända. Både bra och dåliga saker. Visst är man
alltid stark innerst inne. Men när jobbiga saker tar över en så är man inte
alls så stark som man alltid trott. Men man får resa sig och och bli starkare
än förut. "Det som inte dödar en-stärker en", brukar man säga och det är
sant. Jag har tagit igenom mig mycket. Jag vet att jag alltid klarar mig.
Jag har aldrig tvivlat på mig själv!
