Liloh

Ibland önskar jag att jag kunde ta en paus ifrån mig själv. Man kan
"rymma" ifrån mycket men aldrig ifrån sig själv. Ibland känner jag
mig som världens starkaste människa som är helt hundra på att jag
kommer att klara allt, och ibland känner jag att jag kan skippa precis
allt. Jag bryr mig inte längre. Jag måste lära mig lämna saker bakom
mig. Spelar ingen roll hur mycket jag vill ändra det. Jag kan ändå
aldrig göra någonting åt det. Men det är sjukt lätt att fastna i det.

Man kan fastna i det i dagar, veckor och i år. Endel kommer aldrig
ur det. Hen handlar det en själv? Hur kommer det sig att andra klarar
igenom det och andra inte? Hur mycket kan vi egentligen påverka det
själva? och är det hur mycket energi vi orkar lägga i det? Tänk att lägga
ner enorm mycket energi varje dag för någonting som trycker ner dig
och som du tycker är jobbigt. Visst klarar man av det ett tag.

Men finns det någon slags tidsgräns? Hur lång tid klarar man av det
i längden? Vi är ju inga superheros. De sista dagarna känns det som
om jag inte har tillräkligt mycket energi. Då är det lätt att man sjunker
tillbaka. Kanske inte helt ner i djupet. Men ganska nära. Ibland kan det
vissligen vara skönt att va ledsen. och nerstämd. Man kanske behöver
bearbeta det så. Men just nu känns det som om det är det absolut sista
jag behöver just nu. Det känns som att komma tillbaka till någon slags
mardröm. Det sätter sig mycket i tankarna. Det sätter sig så mycket i
tankarna. Det går inte att komma ifrån. Kanske är det därför jag också
drömt mardrömmar i princip varje dag i över en vecka.