Liloh

När jag var liten lärde jag mig i skolan att när man har anaroxi så
ser man sig i spegeln och då ser man sig tjock fast man egentligen
är smal. Det lät helt sjukt för mig. Hur kan man se sig själv tjock
i en spegel. Typ som på lustiga huset. Allt lät så sjukt konstogt.

Men det är ju inte alls så det fungerar. Inte ur den andras synvinkel.
Man ser sig smal. Men inte så smal som man vill vara och man taggar
upp sig själv till hur många kilon till man kan tappa. Allt handlar om
kontroll. Även om man har tappat kontrollen helt och hållet tror man
istället att man har full kontroll om alla kalorier och alla kilon. Det är
en riktig mardröm att hamna i den sitvationen. Inget man ens önskar
sin värsta fiende. Jag har varit där. Inte helt in i den röran, men på
en kant. Det var när jag inte hade ätit på tre dagar och tuggade på
en knäcke och sen fick panik att jag fick någonting i magen.

Paniken är en slags skräck som är en av de värsta känslor jag känt.
Det var då jag började inse att jag mådde dåligt. Jag gjorde en annan
blogg och skrev på: http://sizezer0.blogg.se/ Det tog ett tag att bli bra.
Men så gick det ett halvår och sen kom allting tillbaka. Fast inte bara
ätsrörningar utan också överdos av tabletter. Och så är det ju. Verje
gång blir allting värre och värre. Man ser inte själv hela alvaret i det.
Men man vet att det är fel. Och istället för att ta hjälp håller man tyst.

Men med lite (eller lättare sagt mycket) hjälp blev det sen bättre.
Fast det är ju aldrig över. Jag har aldrig vägt över 52 kilo och bara
jag är på 50kg eller över får jag totallt panik. Jag är mest lugn när
jag ligger på 45kg. I många människors öron låter det sjukt lite men
för mig låter det helt normalt. Men om jag sen får höra att jag ser ju
nästan normal ut och det är nog där jag ska ligga så ska jag gå ner
40 kg. Fast det handlar inte alls om att få uppmärksamhet som man
kanske kan tro. Utan mer en skräck att bli övervikt. Det är det
absolut det värsta jag vet, när folk som komenterar om min vikt.

Men som sagt nu mår jag mycket bättre. Om man ser bort att jag
aldrig äter frukost. Äter en gång vid 14:00 och sen KANSKE nånting
på kvällen. Men idag fick jag gå på möte om att placeras på dagvård
för ätstörnings patienter. Känns konstigt att få hjälp när man känner
sig okey. Men med tanke på att jag inte ätit frukost på 3 och ett halvt
år och inte ätit kvällsmat som en rutin sen jag var 9 år. Och mellanmål?
vad är det tillför? Kanske blir lika bra. Känns som jag behöver lite hjälp
trots allt. Även om det kommer att kännas som värdens jobbigaste.

Sommaren kommer och sommaren går
Dagar blir nya och livet består
Somliga gråter och andra dom skrattar
Vissa bara går omkring och ingenting fattar
Demonerna dom viskar i mitt öra
Jag springer iväg, vill ingenting höra!

Men på nåt sätt hinner den ändå ifatt mig
Anorexi, fan vad jag hatar dig!
Mot dig måste jag kämpa och slåss
Kommer jag någonsin från ditt grepp komma loss?

Det som står på spel sägs vara mitt liv
Det är hela tiden så jobbigt, mellan oss
blir det bara en massa kiv
Jag hoppas att jag snart ljuset ser
Och jag önskar att det väldigt snart sker


"Ingen mat är så farlig att man aldrig ska äta den
Ingen mat är så nyttig att man alltid ska äta den"



Ett vackert utseende är
avhängigt av hur noga man
ser efter.
Det är dags att du betraktar
ditt ansikte med kärleksfull
blick och ser den skönhet
som finns bakom spegelbilden.

Det är allt för många av oss
som faktiskt ser bra ut, men som ändå är
missnöjde med sitt utseende.

Det kanske är dags att börja
behandla själen istället
för ansiktet eller kroppen.
Du har rätt att glädjas åt ditt
unika utseende
Rätt att trivas i din egen kropp


" Att bli sjuk är som att åka rutschkana - det är hur lätt som
helst! Men att bli frisk är som att klättra uppför ett berg - det
är jättejobbigt och krävande, men det är värt varenda steg
man tar, för när man når toppen, då har man nått sitt livs mål"