Liloh

Även om jag alltid har vetat att ingen människa kan ha perfekt hy,
vara perfekt och ha den där perfekta kroppen. Så finns alltid viljan
och frustrationen att få det. Man vill komma så nära som möjligt.

Många började haja till och försökte i panik få mig att förstå att det
hade börjat gå för långt. och att jag inte hade så många år kvar om
jag behöll min stil. Men det rann bara av mig för jag visste att jag skulle
klara det och att om de hade rätt så skulle jag börjat märka av konsekvenser
för länge sen.

Även om min syn halft försvann, energin var på lågvarv och jag alltid
vaknade upp med smärtor var det inget vikten hade med att göra.
Desutom orkade jag leva så och det var mitt liv.

Men kroppen började ta rejält med stryck och snart skulle blod och urinprov
bli svart på vitt att kroppen mer eller mindre inte orkade längre. Men i min
egen stolthet brydde jag mig inte. Självklart längtade jag efter ett liv att
kunna äta och känna mättnads känslan och behålla maten utan ångest.
Men jag hade vant mig att leva ett helt annat liv. Ett liv med kontroll.

Men det är nu på vägen tillbaka till att "bli frisk" jag kunnat se det utifrån
från en annan synvinkel. De senaste dagarna har kroppen blivit så nerbruten
att jag har 5 läkarbesök de närmsta dagarna.  Det är en kamp nu de här
dagarna med att bara vakna, äta och hålla kroppen vid liv.

Fick svart på vitt av min läkare att jag inte hade klarat nyår 2011 om jag
hade fortsatt som jag gjort. Vet inte om jag tror på det helt hundra.
Men jag orkar inte försöka bli perfekt längre. Handlar inte om hur din
hud ser ut hur din kropp ser ut och hur näsan ser ut.
Allting handlar om hur du känner dig innuti. För har du inget
självförtroende i din snygga perfekta kropp. Vad ska du då med den till??